Under havets yta, längs Sveriges kuster, tickar hundratals ekologiska tidsinställda bomber. Vrak från 1900-talets krig och handelssjöfart, lastade med brännolja och diesel, rostar långsamt sönder. När skroven ger vika läcker oljan ut i havet – och konsekvenserna för det marina livet kan bli förödande.
Sjöfartsverket och Havs- och vattenmyndigheten har identifierat cirka 300 vrak i svenska vatten som klassas som miljöfarliga. Gemensamt för dem är att de innehåller petroleumprodukter – bunker olja, diesel, smörjoljor – som riskerar att läcka ut i takt med att skroven korroderar.
Tidsbomber från två världskrig
De flesta miljöfarliga vraken härstammar från första och andra världskriget. Under dessa konflikter sänktes hundratals fartyg i svenska vatten – torpederade av ubåtar, minsprängda eller sänkta i strid. Många av dem hade fulla bränsletankar.
När ett stålfartyg sjunker börjar korrosionsprocessen omedelbart. Salt vatten, bakterier och elektrokemiska reaktioner bryter sakta ner stålet. Plåten tunnatas, svetsfogar spricker och till slut ger tankväggarna vika. Processen tar typiskt 75–100 år – vilket innebär att vi nu befinner oss i den kritiska perioden då vrak från 1940-talet börjar läcka.
De värsta bovarna
Flera vrak har redan orsakat uppmärksammade oljeutsläpp. Bland de mest kända fallen finns:
Skytteren, ett norskt tankfartyg som sänktes 1942 utanför Marstrand. Fartyget hade 14 000 ton brännolja ombord och har läckt upprepade gånger. Sanering har genomförts men situationen kräver löpande övervakning.
Voelker Frühling, ett tyskt handelsfartyg som minsprängdes 1945 i Kalmarsund. Vraket innehåller uppskattningsvis 200 ton tjockolja och har orsakat återkommande oljepåslag på Ölands stränder.
Prinz Eugen-dockorna utanför Fårösund, där resterna av ett tyskt flytdocksystem innehåller okänd mängd petroleumprodukter.
Kostnaden för sanering
Att sanera ett oljehaltigt vrak är extremt dyrt. Beroende på djup, storlek och oljemängd kan en enda sanering kosta mellan 50 och 500 miljoner kronor. Med 300 identifierade riskvrak innebär det en total saneringskostnad som kan uppgå till tiotals miljarder kronor.
De vanligaste saneringsmetoderna är varmtappning – där oljan värms upp och pumpas ur vraket under vatten – och heldäckning, där vraket kapslas in för att förhindra läckage. Båda metoderna kräver specialfartyg och dykare med kompetens inom undervattenssanering.
Sverige ligger efter jämfört med Norge, som sedan 2003 har ett systematiskt program för vraksanering. Norge har hittills sanerat över 30 miljöfarliga vrak till en kostnad av flera miljarder norska kronor. I Sverige har saneringen hittills varit mer ad hoc, drivet av akuta läckage snarare än förebyggande planering.
Ekologiska konsekvenser
När olja läcker från ett vrak sprider den sig med strömmarna och kan påverka enorma havsområden. Även små, kroniska läckage kan ha allvarliga konsekvenser för det marina ekosystemet. Oljans toxiska komponenter – polyaromatiska kolväten (PAH) – ackumuleras i näringskedjorna och kan påverka allt från plankton till marina däggdjur.
Särskilt känsliga är grunda kustområden med ålgräsängar, som fungerar som barnkammare för många fiskarter. Ett oljeutsläpp i ett sådant område kan slå ut en hel generation av fisk.
Vad kan göras?
Experter efterlyser ett nationellt program för vraksanering, liknande Norges modell. Ett sådant program skulle innebära systematisk inventering, prioritering baserad på risk och en långsiktig finansieringsplan.
Tekniken finns redan. Varmtappning har använts framgångsrikt på flera vrak i Nordsjön, och ny ROV-teknik gör det möjligt att arbeta på djup som tidigare var otillgängliga. Det som saknas är politisk vilja och finansiering.
Under tiden fortsätter klockan att ticka. Varje år som går utan åtgärd ökar risken för storskaliga utsläpp. Havets tidsinställda bomber väntar inte på att vi ska bestämma oss.