Mars

Skeppets historia

Mars – med tillnamnet Makalös, och av fienderna kallat Jutehataren – var det största och mäktigaste krigsfartyget i hela Nordeuropa under 1560-talet. Skeppet byggdes 1563 på Stockholms skeppsvarv på direkt order av kung Erik XIV, som behövde ett överlägset flaggskepp för den svenska flottan i det nordiska sjuårskriget (1563–1570). Erik XIV hade ärvt sin fars, Gustav Vasas, ambition att göra Sverige till en dominerande sjömakt i Östersjön, och Mars var kronan på verket i den ambitionen.

Skeppet var enormt för sin tid – uppskattningsvis 48 meter långt och 12 meter brett, med ett deplacement på omkring 1 800 ton. Vissa samtida källor beskriver Mars som det största skeppet i världen vid den tidpunkten, och det är sannolikt att det var större än det betydligt mer kända regalskeppet Vasa som byggdes 65 år senare. Bestyckningen var formidabel: 107 kanoner, de flesta gjutna i brons – det rörande metall som var dyrbarare och pålitligare än järn. Kanonerna var fördelade på två kanondäck, och skeppets eldkraft var utan motstycke i Östersjön.

Bygget av Mars var en enorm investering för den svenska kronan. Hundratals timmermän och hantverkare arbetade vid Stockholms skeppsvarv – som vid denna tid var en av rikets viktigaste anläggningar – under mer än ett år. Virket hämtades från skogarna i Mellansverige, och tusentals ekar fälldes för att leverera det massiva timmer som krävdes. Kanonerna – 107 stycken, de flesta av brons – representerade i sig en enorm kostnad. Brons var den tidens hi-tech-material för vapen, dyrare men pålitligare än järn, och varje kanon krävde skickliga gjutare och stora mängder koppar och tenn.

Erik XIV var personligen engagerad i flottans uppbyggnad. Han hade studerat militär strategi och förstod att kontroll över Östersjön var nyckeln till makt i Norden. Mars var hans masterplan – ett skepp så stort och så kraftigt att ingen fiende kunde matcha det i öppen strid. Namnet Mars – efter den romerske krigsguden – och tillnamnet Makalös – det ojämförliga – skvallrade om de förväntningar som lades på fartyget.

Mars representerade en ny generation av krigsfartyg – den första generationen av Europas stora, treemastade örlogsfartyg med tunga bestyckning på slutna batteridäck. Det var en design som skulle dominera sjökrigföringen i flera århundraden framåt. Skeppet var inte bara en krigsmaskin utan också en symbol för den svenska kronans makt och prestige, utsmyckat med snidade figurer och bemålat i kungliga färger.

Livet ombord

Mars bar en besättning på uppskattningsvis 670 man, varav omkring 350 var båtsmän – yrkessjömän som skötte segel, rigg och navigation – och de övriga var knektar, det vill säga soldater vars uppgift var att strida i närstrid och betjäna kanonerna. Under strid kunde antalet personer ombord vara ännu större, eftersom soldater från andra fartyg kunde överföras för att förstärka flaggskeppet.

Livet på ett 1500-talsörlogsfartyg var primitivt även jämfört med de förhållanden som skulle råda på 1600-talets skepp. Hygienen var minimal, utrymmet extremt begränsat och kosten enformig. Besättningen levde på salt sill, salt kött, hårdbrödsbitar, ärtor och öl. Färskvatten var en lyxvara som snabbt blev odrickbart. Sjukdomar – särskilt skörbjugg, som orsakades av brist på C-vitamin – var ett ständigt gissel under längre sjöexpeditioner.

Matroserna sov direkt på däcksplankorna eller bland kanonerna, ofta i sina kläder utan filtar. Officerarna hade något bättre förhållanden med egna utrymmen i aktern, men skillnaden var relativ – alla ombord levde under hårda villkor. Disciplinen upprätthölls med stränga straff: piskslag, kölhalning och i värsta fall avrättning.

Stridsberedskapen var ständig under sjuårskriget. Besättningen övade kanonhantering – att ladda, rikta och avfyra de tunga bronskanonerna var ett koordinerat lagarbete som krävde precision och snabbhet. En väldrillad kanonbesättning kunde avfyra ett skott var tredje minut, men under striden var det inte ovanligt att takten sjönk dramatiskt på grund av rök, trötthet och skador. Soldaterna övade entring – konsten att borda ett fiendeskepp med svärd, yxa och pistol – en blodig närstridsteknik som var avgörande i 1500-talets sjökrig där fartyg ofta kämpade sida vid sida.

Religionen hade en central plats ombord. En skeppspräst följde med på varje expedition och höll gudstjänst, gav sakrament åt de döende och välsignade fartyget före strid. Sjömännen var djupt troende – i en tid utan livbåtar, livvästar eller räddningshelikoptrar var Guds nåd det enda skyddsnätet mot havets nycker.

För den enskilde sjömannen var tjänstgöring på Mars ändå något att vara stolt över. Det var rikets flaggskepp, och att segla under amiralens flagg innebar en viss prestige och bättre sold än på mindre fartyg. Besättningen visste att de tjänade på det mäktigaste vapnet Sverige ägde till sjöss.

Den ödesdigra striden

Det nordiska sjuårskriget hade brutit ut 1563 mellan Sverige å ena sidan och Danmark-Norge och Lübeck å den andra. Konflikten handlade i grunden om herraväldet över Östersjön, kontrollen över den lukrativa handeln och de strategiska sjölederna. Sommaren 1564 var kriget i full gång och båda sidor samlade sina flottor för en avgörande kraftmätning.

Den 30 maj 1564 möttes den svenska flottan under överamiral Jakob Bagge och den förenade dansk-lybska flottan utanför norra Gotland, i höjd med Visby. Bagge förde befälet från sitt flaggskepp Mars. Den svenska flottan var numerärt underlägsen men hade i Mars ett vapen som ingen enskild fiende kunde matcha.

Det första sammandrabbningen vid middagstid den 30 maj slutade utan avgörande resultat. Flottan drog sig tillbaka och omgrupperade. Den följande dagen, den 31 maj, återupptogs striden vid Ölands norra udde. Denna gång hade vinden vänt – den blåste nu till de svensk-fientliga styrkornas fördel, och den svenska flottan hamnade i en taktiskt ofördelaktig position.

Under natten mellan den 30 och 31 maj hade vinden skiftat, och den svenska flottan vaknade till en ny verklighet. De dansk-lybska fartygen hade nu vindövertaget – en avgörande fördel i segelfartygskriget. Det innebar att fienden kunde välja avstånd, bestämma stridstempot och angripa var och när de ville. Den svenska flottan, som hade vinden emot sig, kunde bara reagera defensivt.

Bagge försökte manövrera Mars för att bryta igenom den fientliga linjen, men med vinden emot var det som att försöka springa i motvind. De övriga svenska fartygen – mindre och sämre bestyckade – började gradvis dra sig undan, och Mars hamnade alltmer isolerat. Det var den klassiska situationen som varje amiral fruktade: flaggskeppet avskuret från resten av flottan, omringat av fiender.

De lybska skeppen, under befäl av amiral Friedrich Knebel, koncentrerade sin attack mot Mars. Två tunga lybska skepp lyckades lägga sig intill flaggskeppet och inledde en fruktansvärd närstrid. Entergast – soldater specialiserade på att borda fiendeskepp – klättrade över relingarna och stred man mot man på Mars däck. Samtidigt besköt de danska fartygen Mars med kanoneld från avstånd.

Förlisningen

Striden om Mars rasade i timmar. Amiral Bagge ledde försvaret personligen men blev till slut övermannad och tillfångatagen av lybska soldater. Med amiralen i fångenskan borde striden ha varit avgjord – lybeckarna försökte ta Mars som en pris och segla bort med det erövrade flaggskeppet.

Men så utbröt eld. Det kaos som rådde på Mars vid denna punkt var totalt – svenska försvarare kämpade mot lybska och danska entergast i en våldsam närstrid som pågick bland kanoner, tåg och vrakgods. Röken från de avfyrade kanonerna blandades med skriken från de sårade och döende. Blodet rann över däcksplankorna och gjorde dem hala och farliga. Exakt hur branden startade är omdiskuterat – det kan ha varit en svensk sjöman som avsiktligt antände krutförrådet hellre än att låta fienden ta skeppet, eller en olyckshändelse under det kaotiska stridandet. Elden spred sig med rasande fart genom det tjärade virket, segelduk och tågvirke. Lybska och danska sjömän som befann sig ombord försökte desperat ta sig av skeppet, men för många var det redan för sent.

När elden nådde krutförrådet exploderade Mars med en detonation som måste ha fått havet att skälva. Fartyget bröts sönder och enorma fragment slungades högt upp i luften tillsammans med kanoner, krutfat, vapen och människokroppar. Vrakrester regnade ner över havet i en stor radie.

Dödssiffran var fruktansvärd. Av Mars egen besättning på 670 man beräknas de allra flesta ha omkommit. Men till detta kommer de hundratals lybska och danska soldater som befann sig ombord vid explosionen – totalt uppskattas mellan 800 och 900 personer ha dödats, vilket gör Mars förlisning till en av de blodigaste enskilda incidenterna i nordisk sjökrigshistoria.

Amiral Jakob Bagge överlevde – han hade redan förts av skeppet som fånge. Han hölls först fången av lybeckarna på Bornholm och sedan i sju år av danskarna i Köpenhamn innan han slutligen frigavs.

Efterspelet

Förlusten av Mars var ett förödande slag för den svenska flottan och för Erik XIV personligen. Flaggskeppet hade representerat en enorm investering – inte bara ekonomiskt utan också som symbol för den svenska kronans makt till sjöss. Utan Mars förlorade Sverige sin överlägsenhet i Östersjön, åtminstone tillfälligt.

Erik XIV tog förlusten hårt. Mars hade varit hans personliga projekt, symbolen för hans vision av Sverige som sjömakt. Förlusten, kombinerad med andra militära motgångar och den tilltagande politiska instabiliteten hemma – Erik XIV led av psykisk sjukdom och hans förhållande till adeln försämrades stadigt – bidrog till en nedåtgående spiral som slutade med att Erik avsattes 1568 av sina bröder Johan och Karl.

För Lübeck firades segern över Mars som en av stadens största militära triumfer. I hansestaden hade man länge sett den svenska flottans uppbyggnad med oro – den hotade Lübecks handelsmonopol i Östersjön. Att ha besegrat och förstört det fruktade flaggskeppet var en propagandaseger av första rang. Amiral Friedrich Knebel hedrades och minnet av striden levde kvar i Lübeck i generationer. Ironiskt nog var priset högt – hundratals lybska sjömän hade dött i explosionen ombord på Mars när de försökte erövra skeppet.

Det nordiska sjuårskriget fortsatte till 1570 med varierande framgångar för båda sidor. Sverige lyckades aldrig fullt ut ersätta Mars, och flottan fick förlita sig på mindre fartyg under resten av konflikten. Kriget avslutades med freden i Stettin 1570, som i praktiken innebar status quo – men minnet av Mars brann sig fast i det svenska nationella medvetandet.

För Lübeck var erövringen och förstörelsen av Mars en triumf som firades stort. Den lybska amiralen Friedrich Knebel hedrades som hjälte, och segern gavs en central plats i stadens historieberättelse. Paradoxalt nog dog många av Lübecks egna sjömän i explosionen – priset för segern var högt.

Återupptäckten

I 447 år låg Mars orörd på Östersjöns djupa botten, bortom räckhåll för allt och alla. Det kalla, syrefattiga djupvattnet – temperaturen på 75 meters djup ligger nära nollpunkten året runt – hade konserverat vraket i exceptionellt gott skick. Men ingen visste exakt var det låg.

Sökandet efter Mars hade pågått i decennier. Flera expeditioner hade utan framgång svept Östersjöns botten med sonar i hopp om att lokalisera det legendariska flaggskeppet. Det var till slut det svenska dykföretaget Ocean Discovery – grundat av bröderna Richard och Ingemar Lundgren tillsammans med Fredrik Skogh – som lyckades.

Den 19 augusti 2011, efter mer än 20 års systematiskt sökande med sidoscansonar, lokaliserade teamet Mars på 75 meters djup, ungefär 18 kilometer norr om Öland. Upptäckten bekräftades genom en serie dykningar med teknisk dykarutrustning – på 75 meters djup krävs helium-baserade gasraser och strikta dekompressionsprotokoll. Richard Lundgren, som var en av de mest erfarna tekniska dykarna i Skandinavien, ledde personligen de första dykningarna. Känslan av att sväva ovanför ett 450 år gammalt krigsfartyg, i fullständigt mörker på Östersjöns djupa botten, med bara lampans stråle som avslöjade detalj efter detalj, har han beskrivit som den mest intensiva upplevelsen i hans karriär.

Dykningar bekräftade fyndet – bärgade kanoner visade att det verkligen var Mars som hittats. Det var ett av marinarkaeologins största fynd på decennier.

Vraket idag

Mars ligger på 75 meters djup på Östersjöns botten, vilket gör det otillgängligt för vanlig sportdykning. Enbart tekniska dykare med specialutrustning och stor erfarenhet kan nå vraket, och besök sker under strikta vetenskapliga förhållanden.

Vraket är remarkabelt välbevarat tack vare djupet och det kalla, syrefattiga vattnet. Forskare har konstaterat att det är det bäst bevarade fartyget i sitt slag – den första generationen av Europas stora, treemastade krigsfartyg. Vraket visar tydliga spår av den fruktansvärda explosionen: förskeppet och aktern är kraftigt sönderslagna, medan midskeppen är bättre bevarade. Kanoner, ankare, kedjor och delar av skrovkonstruktionen är tydligt synliga.

Det kalla djupvattnet – temperaturen ligger omkring 4 grader Celsius året runt – har skapat en miljö där biologisk nedbrytning nästan helt har upphört. Trä, textilier och andra organiska material har bevarats i en grad som är unik för vrak på detta djup. Forskare har beskrivit känslan av att dyka på Mars som att kliva in i en tidsmaskin – föremål ligger kvar som om de lagts ner igår, inte för 460 år sedan.

Vrakets spridningsområde är stort – explosionen slungade delar av fartyget över en betydande yta. Forskarna har kunnat identifiera var explosionens centrum var genom att studera spridningsmönstret av vrakdelar. Tyngre föremål – kanoner, ankare, ballaststenar – ligger närmast centrum, medan lättare fragment spridits längre bort.

Med hjälp av fotomosaik och 3D-scanning har forskare kunnat rekonstruera vraket digitalt och skapa detaljerade bilder av hur Mars såg ut både före och efter katastrofen. Dessa rekonstruktioner har gett ny insikt i 1500-talets skeppsbyggnadskonst och visat att Mars var ännu mer avancerat konstruerat än man tidigare trott.

Arkeologiska fynd

Trots att Mars ligger på ett svårtillgängligt djup har flera undersökningsexpeditioner genomförts sedan upptäckten. De första fynden – silvermynt och bronsfragment – bärgades redan 2012 och bekräftade vrakets identitet.

Bland de föremål som dokumenterats och delvis bärgats finns kanoner av brons, kanonkulor av sten och metall, personliga tillhörigheter och fragment av skeppets rika utsmyckning. Mynten som hittats ger en bild av de internationella kontakter som präglade 1500-talets Östersjöhandel.

Trots det begränsade antalet dyk har varje expedition avslöjat nya detaljer. Vid ett tillfälle hittade dykarna en silverkedja – ett smycke som sannolikt tillhört en officer eller adelsman ombord. Vid ett annat fann man fragment av kanonkulor av sten, en äldre typ av ammunition som ersattes av gjutjärnskulor under 1600-talet. Dessa fynd berättar om den militära teknologin i övergången mellan medeltid och tidig modern tid.

Forskarna har valt att behandla vraket med stor försiktighet och bärga minimalt – huvuddelen av det arkeologiska arbetet har skett genom dokumentation med undervattenskameror, sonar och 3D-scanning snarare än genom fysisk bärgning. Detta beror dels på det stora djupet som gör varje dyk kostsamt och riskfyllt, dels på den vetenskapliga principen att bevara vraket in situ så långt som möjligt.

Det internationella forskarteamet, lett av marinarkeologen Johan Rönnby vid Södertörns högskola i samarbete med Ocean Discovery, har publicerat sina resultat i internationella vetenskapliga tidskrifter och i National Geographic, som ägnat Mars omfattande reportage.

Kulturellt arv

Mars intar en särställning i nordisk sjöfartshistoria. Det var det sista stora krigsfartyget från den medeltida/tidigmoderna epoken innan den klassiska regalskeppsperioden inleddes under 1600-talet. Som sådant representerar det en övergångsperiod i europeisk marinhistoria – bron mellan medeltidens koggar och karackar och stormaktstidens linjeskepp.

För Sverige är Mars en påminnelse om Vasaättens tidiga ambitioner att göra riket till en Östersjömakt – ambitioner som senare förverkligades under Gustav II Adolf och Karl X Gustav. Erik XIV:s dröm om sjöherravälde gick i kras den 31 maj 1564, men den idé som Mars förkroppsligade – att kontroll över havet var nyckeln till makt – levde vidare och formade svensk politik i ytterligare hundra år.

Upptäckten av Mars 2011 väckte internationell uppmärksamhet och har bidragit till att lyfta fram den nordiska marinhistorien på den globala scenen. Vraket har figurerat i dokumentärfilmer, vetenskapliga publikationer och nyhetsmedia världen över, och har cementerat Sveriges ställning som en av världens främsta nationer inom marinarkaeologi.

I modern tid har Mars blivit föremål för dokumentärfilmer som visats internationellt. National Geographic ägnade fartyget ett omfattande reportage som nådde miljontals läsare världen över. Forskarna bakom Mars-projektet har presenterat sina fynd vid internationella konferenser och i vetenskapliga tidskrifter, och vraket har cementerat den svenska marinarkaeologins rykte som världsledande.

För den breda allmänheten är Mars kanske mindre känt än Vasa, men bland marinhistoriker och arkeologer betraktas det som ett minst lika viktigt fynd. Mars är äldre, ligger på ett djup som har bevarat det bättre, och representerar en period i europeisk marinhistoria som är betydligt sämre dokumenterad än 1600-talet. Varje fynd från Mars fyller luckor i kunskapen om hur skepp byggdes, hur besättningar levde och hur sjöstrider utkämpades under renässansen.

För Öland – som också hyser vraket av Kronan – innebär Mars att ön har en unik ställning i svensk marinhistoria. Två av de mest betydelsefulla svenska skeppsvrak ligger utanför dess kuster, skilda åt av 112 år men förenade av samma öde: att gå under i strid med överväldigande kraft.

Mars – det makalösa, det ojämförliga – lever upp till sitt namn även som vrak. Det är en tidskapsel från en våldsam och omvälvande period i Nordens historia, bevarad i mörker och kyla på Östersjöns djupa botten, väntande på att avslöja fler av sina hemligheter.