Regalskeppet Solen

Skeppets historia

År 1669, i den nordtyska hansestaden Lübeck, sjösattes ett fartyg som skulle bli ett av den svenska stormaktsflottans mest betydelsefulla krigsskepp. Regalskeppet Solen byggdes på beställning av den svenska kronan vid ett av Europas främsta skeppsvarv – Lübeck hade i århundraden varit centrum för Östersjöhandelns skeppsbyggeri och besatt expertis som få kunde matcha. Att Sverige valde att bygga sitt nya regalskepp utomlands var inte ovanligt för tiden; den svenska varvsindustrin var fortfarande under uppbyggnad, och för ett fartyg av denna storlek och komplexitet krävdes erfarenhet som inte alltid fanns tillgänglig hemma.

Solen var en koloss. Med en längd på cirka 46 meter och en bredd på 12 meter var hon ett av de största fartygen i den svenska flottan. Hennes bestyckning var formidabel: mellan 72 och 80 kanoner av varierande kaliber, fördelade på två genomgående batteridäck. Besättningen uppgick till 439 man – en blandning av sjömän, soldater och specialister som tillsammans bildade en flytande fästning. I tonnage överträffade Solen till och med det berömda regalskeppet Vasa, som hade sjunkit 41 år tidigare med en besättning på 445 man men färre kanoner.

Fartygets namn – Solen – var inte slumpmässigt valt. I 1600-talets Sverige var fartygsnamn laddade med symbolik och politisk mening. Solen representerade kungens makt och glans, den gudomliga ordningens ljus som strålade ut över riket. Det var en tid då Sveriges stormaktsambitioner stod på sin höjdpunkt och varje nytt regalskepp var en demonstration av rikets styrka och anspråk på herravälde över Östersjön.

Solen levererades till den svenska flottan och inlemmades i den styrka som var baserad i Stockholm. Under de följande åren genomgick fartyget den sedvanliga processen av sjöprov, utrustning och bemanning innan hon var fullt stridsberedd. De första åren av tjänst var relativt lugna – Sverige befann sig i en period av relativ fred efter det andra Karl Gustav-kriget, och flottan användes främst för eskortering av handelskonvojer och närvaro i Östersjön.

Men stormen var på väg. De europeiska maktbalanserna var i gungning, och snart skulle Solen kastas in i den mest dramatiska konflikten i den svenska flottans historia.

Livet ombord

Med 439 man ombord var Solen en flytande stad i miniatyr. Att förstå livet på ett 1600-tals regalskepp kräver att man frigör sig från moderna föreställningar om personligt utrymme, hygien och komfort. Varje kvadratmeter av fartyget var utnyttjad – för kanoner, ammunition, proviant, ankare, reservvirke, verktyg och, inte minst, för de hundratals människor som skulle leva och strida ombord.

Sjömännen – omkring 300 av besättningen – var ansvariga för att segla fartyget. Det innebar att hissa, reglera och bärga seglen, att sköta ankare och trossarbete, att navigera och styra. Arbetet var fysiskt krävande och farligt; att klättra i riggen under storm, på höjder av 30 meter eller mer ovanför ett gungande däck, krävde styrka, mod och balans. Fall från riggen var en av de vanligaste dödsorsakerna ombord, även utanför stridssituationer.

Soldaterna – omkring 100 man – hade en annan roll. De bemannade kanonerna under strid, utförde vaktgöring och var beredda att delta i närstrid om fienden försökte äntra fartyget. I fredstid sysselsattes de med exercis, underhåll av vapen och det oändliga arbetet med att hålla fartyget i gott skick. Relationen mellan sjömän och soldater var inte alltid friktionsfri – de hade olika befälskedjor, olika traditioner och ibland olika intressen.

Kosten ombord följde den tidens standarder: salt kött och fisk, hårt bröd, ärtor, gryn och öl. Den dagliga ölransonen var generös – flera liter per man och dag – inte som berusningsmedel utan som basföda och vätskeersättning. Färskvatten blev snabbt odrickbart i de trätunnor det förvarades i, och öl var det enda säkra alternativet. Vid längre sjötåg var kosten monoton och näringsfattig, och skörbjugg – orsakad av C-vitaminbrist – var ett ständigt hot.

Sjukdomar var fartygens värsta fiende. Tyfus, dysenteri och diverse febersjukdomar härjade regelbundet och kunde decimera en besättning långt effektivare än fiendens kanoner. Ombord fanns en barberare-kirurg vars uppgift var att behandla skador och sjukdomar med de begränsade medel som stod till buds: amputationer utan bedövning, åderlåtning, och diverse salvor och dekokter av tveksam effekt.

Officerarna levde i en annan sfär. Befälhavaren hade sin kajuta i akterskeppet, med glasfönster ut mot havet och utrymme för ett skrivbord, en säng och personliga tillhörigheter. Högre officerare hade egna hytter, om än betydligt mindre. De åt bättre mat – ofta serverad på tennfat – och kunde komplettera skeppsmaten med personligt inköpta varor. Socialt sett var officerskåren rekryterad från adeln och den högre borgerligheten, medan manskapet i stor utsträckning bestod av utskrivna bönder och hantverkare från Sveriges och Finlands landsbygd.

Den ödesdigra händelsen

År 1675 bröt det skånska kriget ut – en konflikt som skulle sätta den svenska stormaktens militära kapacitet på det hårdaste provet hittills. Danmark, stött av Nederländerna och Brandenburg, hade sett sin chans att återta de provinser som förlorats till Sverige under det senaste halvseklet. Skåne, Halland, Blekinge och Gotland var alla mål, och för att nå dem behövde den danska flottan kontrollera Östersjön.

Den svenska flottan mobiliserades under stor brådska och osäkerhet. Flottan var stor på papperet men plågades av resursbrist, dålig organisation och bristande samordning. Solen, som en av flottans mäktigaste enheter, fick en central roll i den styrka som skulle möta det danska-holländska hotet.

Den 1 juni 1676 inträffade katastrofen – inte för Solen specifikt, men för den svenska flottan som helhet. I det som skulle bli känt som slaget vid Ölands södra udde möttes den svenska flottan under amiral Lorentz Creutz mot en förenad dansk-holländsk styrka ledd av den holländske amiralen Cornelis Tromp och den danske Niels Juel. Den svenska flottan bestod av uppemot 60 fartyg, den danska-holländska av 42. Trots överlägsenhet i antal gick det fruktansvärt fel.

Regalskeppet Kronan – det svenska flaggskeppet med 126 kanoner och över 800 mans besättning – kantrade under en skarp gir och exploderade. Detonationen var så våldsam att den hördes ända till Gotland. Av 842 man ombord överlevde bara 42. Amiral Creutz dog i explosionen. Det var den svenska flottans största enskilda förlust någonsin.

Solen deltog i detta slag och överlevde, men katastrofen hade berövat flottan dess flaggskepp, dess befälhavare och hundratals erfarna sjömän och soldater. Den svenska flottan var skakad till sin kärna.

Förlisningen

Efter katastrofen vid Öland reorganiserades den svenska flottan under 1676 och 1677. Solen fick nu en framträdande roll som ett av flottans främsta fartyg – i avsaknad av Kronan och flera andra förlorade skepp var hon en av de största och starkast bestyckade enheterna i den svenska styrkan.

År 1677 fick Solen den mest ärofulla uppgift ett svenskt örlogsskepp kunde få: hon utsågs till flaggskepp för amiralen och landshövdingen Hans Clerck. Det var Clerck som fick uppdraget att leda den svenska flottan i nästa avgörande konfrontation med danskarna.

Den 1–2 juli 1677 utkämpades slaget vid Köge bukt, mellan Falsterbo och Stevns Klint. Det skulle bli ett av den svenska flottans mörkaste kapitel. Den danske amiralen Niels Juel, en av Europas skickligaste sjöofficerare, hade planerat sin taktik med omsorg. Den svenska flottan under Henrik Horn – med Clerck i eftertruppen med sin avdelning – seglade in i en fälla.

Juel lät sina fartyg manövrera runt Clercks avdelning och skar av den från huvudstyrkan. Från två håll samtidigt besköts de svenska fartygen av danska kanoner. Det var under dessa dramatiska omständigheter som Solen och Hans Clerck befann sig i stridens centrum. Horn försökte vända sin avdelning för att undsätta Clerck, och ett våldsamt kanonduell utbröt.

Resultatet var katastrofalt för Sverige. Den danska flottan vann en överväldigande seger till priset av bara omkring 100 döda och 275 sårade – utan att förlora ett enda fartyg. Sverige förlorade sex stora örlogsskepp och flera mindre fartyg, och cirka 3 000 man dödades, sårades eller tillfångatogs. Det var den svenska flottans mest förödmjukande nederlag.

Solen överlevde dock slaget. Hans Clerck lyckades rädda sitt flaggskepp ur fällan, och det var han som i efterdyningarna såg till att de svårt skadade svenska fartygen eskorterades till Stockholm för reparation. Det var en bedrift som vittnade om Clercks sjömannaskap och Solens sjöduglighet – att ett skadat flaggskepp kunde ta sig ur en så hopplös situation levande var inget självklart resultat.

Efterspelet

Nederlaget vid Köge bukt fick förödande konsekvenser för den svenska krigsinsatsen. Den svenska flottan hade nu förlorat sin förmåga att kontrollera Östersjön, och Danmark kunde obehindrat använda sjövägarna för att förstärka sina trupper i Skåne. Den svenska armén på det skånska fastlandet var i praktiken avskuren från förstärkningar och förnödenheter via sjövägen.

Men kriget fortsatte. Den svenska flottan, med Solen som en av sina kvarvarande tunga enheter, byggdes gradvis upp igen under de följande åren. Fartyg reparerades, nya byggdes, och organisationen stramades åt. Solen tjänade vidare som ett av flottans viktigaste skepp.

Det skånska kriget avslutades 1679 utan att någon sida hade uppnått en avgörande seger. I praktiken behöll Sverige sina tidigare erövringar – Skåne, Halland och Blekinge – tack vare diplomatiskt stöd från Frankrike snarare än militära framgångar. Men kriget hade visat att den svenska stormakten var sårbar till sjöss, och lärdomarna skulle prägla den svenska marinpolitiken i decennier framåt.

En av de viktigaste konsekvenserna var beslutet att flytta den svenska flottans huvudbas från Stockholm till en ny plats längre söderut, närmare de strategiskt viktiga vattnen kring Skåne och Bornholm. År 1680 grundade kung Karl XI den nya flottbasen Karlskrona i Blekinge – en plats som var isfri under större delen av året och som gav flottan snabbare tillgång till Östersjöns centrala vatten.

Solen, som hade överlevt krigets alla prövningar, flyttades till den nya basen i Karlskrona. Men åren tog sin toll. År 1694 – efter 25 års tjänst som hade inkluderat de blodigaste sjöslagen i Östersjöns historia – bedömdes Solen vara uttjänt som stridsenhet. Men hennes sista tjänst skulle bli att skydda den hamn hon vilat i.

Tillsammans med andra uttjänta örlogsskepp – bland dem sannolikt regalskeppen Viktoria och Halvmånen – sänktes Solen avsiktligt i farvattnen utanför Karlskrona. Syftet var att blockera inloppet till örlogshamnen och försvåra för en fientlig flotta att ta sig in i basen. Det var en beprövad metod – samma teknik hade använts utanför Stockholm i decennier – och Solen slutade sina dagar som ett blockskepp, ett stumt men massivt hinder på havsbotten.

Återupptäckten

I över tre sekler vilade Solen på sex meters djup vid Lindholmsbron i Karlskrona, glömt av alla utom de mest hängivna marinhistorikerna. Att fartyg hade sänkts i Karlskronas farvatten var känt – historiska dokument nämner uttryckligen att uttjänta regalskepp sänktes 1694 för att spärra av sundet in mot örlogshamnen. Men exakt var de låg, och i vilket skick, hade ingen undersökt systematiskt.

Det ändrades i oktober 2015 när marinarkeologerna Jim Hansson och Jens Lindström från Sjöhistoriska museet identifierade ett stort vrak vid Lindholmsbron i Karlskrona. Genom att kombinera sonarundersökningar med historiska kartor och arkivdokument kunde de konstatera att vraket med stor sannolikhet var regalskeppet Solen.

Upptäckten väckte omedelbart stort intresse, både i Sverige och internationellt. Att hitta ett skepp som hade deltagit i några av 1600-talets mest dramatiska sjöslag – inklusive den ödesdigra dagen vid Ölands södra udde när Kronan exploderade, och det förödande nederlaget vid Köge bukt – var en sensation. Solen var inte bara ett fartyg utan en direkt länk till den svenska stormaktstidens mest dramatiska och smärtsamma kapitel.

Marinarkeologerna noterade att fler vrak sannolikt fanns i närheten. Om historiska källor hade rätt, borde regalskeppen Viktoria och Halvmånen ligga i samma vatten, sänkta samtidigt med Solen 1694. Framtida undersökningar kan avslöja dessa vrak och ge en ännu mer komplett bild av den svenska stormaktsflottans sista viloplats.

Vraket idag

Solen vilar på ungefär sex meters djup vid Lindholmsbron i Karlskrona – en förvånansvärt grund plats för ett så stort fartyg. Det grunda djupet beror på att fartyget sänktes avsiktligt i ett relativt grunt sund just för att maximera blockadeffekten; ju mindre vatten det fanns ovanför vraket, desto svårare var det för fientliga fartyg att passera.

Bevaringstillståndet är typiskt för Östersjövrak. Den låga salthalten i Östersjön – betydligt lägre än i Atlanten eller Nordsjön – innebär att den fruktade skeppsmasken (Teredo navalis), som i saltare vatten kan förstöra ett trävrak på bara några decennier, inte trivs här. Samtidigt bidrar de syrefattiga bottenförhållandena till att bromsa nedbrytningen av organiskt material. Resultatet är att Östersjöns botten rymmer tusentals välbevarade trävrak – en unik arkeologisk skattkammare.

Solens vrak har dock påverkats av sin grunda position. Strömmar, is och mänsklig aktivitet under seklerna har sannolikt orsakat skador på de övre delarna av skrovet. De delar som legat begravda i sediment bör dock vara betydligt bättre bevarade.

Karlskrona, som 1998 utsågs till UNESCO:s världsarv som "Örlogsstaden Karlskrona", rymmer en enorm koncentration av maritim historia – från den fortfarande aktiva marinbasen till de historiska varvsbyggnaderna och, under vattenytan, vraket av Solen och hennes systerfartyg. Att Solen finns i dessa vatten ger ytterligare en dimension till världsarvets berättelse om den svenska flottans historia.

Forskare från Vrak – Museum of Wrecks och Marinmuseum i Karlskrona har genomfört undersökningar av vraket, och arbetet med att kartlägga och dokumentera Solens kvarlevor fortsätter. Modern teknik – sidoscanningssonar, multibeam-ekolod och fjärrstyrda undervattensfordon – gör det möjligt att studera vraket utan att störa det, och framtida utgrävningar kan avslöja arkeologiskt material av stor betydelse.

Dykförbud råder för allmänheten på platsen, dels på grund av vrakets kulturhistoriska betydelse, dels på grund av närheten till den fortfarande aktiva marinbasen i Karlskrona.

Arkeologiska fynd

De arkeologiska undersökningarna av Solens vrak befinner sig fortfarande i ett relativt tidigt skede. Upptäckten 2015 bekräftade vrakets existens och position, men fullständiga utgrävningar har ännu inte genomförts. Det som hittills är känt baseras på sonardata, visuella inspektioner och jämförelser med historiska källor.

Skrovets dimensioner och position stämmer väl överens med de historiska uppgifterna om Solen. Fartygets storlek – 46 meter långt och 12 meter brett – gör det till ett av de största vraken i Karlskronas farvatten, vilket överensstämmer med Solens status som ett av flottans förnämsta regalskepp.

De historiska källorna berättar att Solen reparerades efter slaget vid Köge bukt 1677 och att hon tjänade vidare i ytterligare 17 år innan hon sänktes. Eventuella spår av stridsskador och reparationer i skrovet skulle vara av stort vetenskapligt intresse – de kunde ge direkta fysiska bevis för de sjöslag som Solen deltog i och för de reparationsmetoder som användes vid den svenska flottans varv.

Ett annat intressant forskningsområde är fartygets konstruktion. Solen byggdes i Lübeck, inte i Sverige, och representerar därmed den nordtyska skeppsbyggnadstraditionen snarare än den svenska eller holländska. Genom att studera skrovets konstruktionsdetaljer – plankors tjocklek, spantens form, metoder för sammanfogning – kan forskare kartlägga hur den tyska traditionen skilde sig från den holländska som dominerade svensk skeppsbyggnad under perioden.

Eventuella fynd av personliga tillhörigheter, vapen eller utrustning i vraket skulle vara av ovärderligt intresse. Ett regalskepp som Solen bar med sig hundratals föremål – från kanonerna på batteridäcken till besättningens personliga ägodelar – och varje enskilt fynd kan belysa någon aspekt av livet ombord under 1600-talets sista decennier.

I rapporten "Regalskeppen Solen och Victoria skiner igen" (2016) från Vrak – Museum of Wrecks presenteras de första resultaten av undersökningarna. Rapporten bekräftar identifieringen av vraket och diskuterar de historiska sammanhangen, men betonar att mycket arbete återstår innan Solens fulla arkeologiska potential kan realiseras.

Kulturellt arv

Regalskeppet Solen intar en särställning i den svenska sjöfartshistorien. Få fartyg kan bära vittne till så många av den svenska stormaktstidens avgörande ögonblick. Solen var närvarande vid katastrof och triumf, vid nederlag och uthållighet – och hennes historia speglar den svenska flottans öde under en av de mest dramatiska perioderna i Nordeuropas historia.

Slaget vid Ölands södra udde 1676, där Solen bevittnade Kronans explosion och amiral Creutz död, var en vändpunkt i den svenska stormaktshistorien. Det visade att den svenska flottan – trots sin numeriska styrka – var sårbar för taktiska misstag och strukturella brister. Kronan sjönk inte på grund av fiendens kanoner utan på grund av dålig sjömannaskap och ett topptungt skepp – samma typ av problem som hade fällt Vasa 48 år tidigare. Att Sverige inte hade lärt sig av Vasas öde var en bitter ironi.

Slaget vid Köge bukt 1677, där Solen tjänade som Hans Clercks flaggskepp, representerar det svenska sjöväsendets mörkaste stund under stormaktstiden. Nederlaget mot den numerärt underlägsna danska flottan var inte bara ett militärt misslyckande utan en nationell förödmjukelse. Att Solen överlevde – att Clerck lyckades rädda sitt flaggskepp ur katastrofen – är en berättelse om sjömannaskap och uthållighet som förtjänar att minnas.

Solens slutliga öde som blockskepp i Karlskronas inlopp kopplar henne till ett annat avgörande kapitel i svensk historia: grundandet av den nya flottbasen. Karlskrona var Karl XI:s svar på det skånska krigets lärdomar – en ny bas, strategiskt placerad, som skulle ge den svenska flottan den operativa flexibilitet den hade saknat. Att Solen sänktes just här, i vattnen utanför den bas som byggdes som konsekvens av de krig hon hade deltagit i, ger hennes historia en cirkulär fullständighet som verkar nästan iscensatt.

I ett bredare perspektiv är Solen en del av det enorma kulturarv som vilar på Östersjöns botten. Med uppskattningsvis 40 000 kända vrakpositioner i Östersjön är denna innanhav en av världens rikaste undervattensarkeologiska miljöer. Varje vrak – från medeltida hansekoggar till 1900-talets ångfartyg – berättar sin del av Östersjöns historia. Solen, med sin koppling till 1600-talets stormaktskrig, är ett av de mest historiskt betydelsefulla bland dem.

Upptäckten av Solen 2015 understryker också den roll som modern teknik spelar i marinarkaeologin. Utan sonar, avancerad kartläggning och tillgång till historiska databaser hade vraket kanske aldrig identifierats. Marinarkeologin har genomgått en revolution under de senaste decennierna, och varje ny upptäckt – som Solen – visar att Östersjöns botten fortfarande har mycket att avslöja om vår gemensamma historia.

För Karlskrona som stad och för Blekinge som region är Solen en viktig del av det maritima kulturarvet. Tillsammans med Marinmuseum, det bevarade örlogsvarvet och UNESCO-världsarvet bildar vraket av Solen en helhet som berättar om den svenska flottans historia från stormaktstidens ärorika – och tragiska – dagar fram till idag.