S-2

S-2 – Stalins ubåt i Ålands mörker

Fartygets tjänstehistoria

S-2 var den andra ubåten i den sovjetiska S-klassen, även känd som Srednjaja-klassen – ryskans ord för "medelstor". Klassen fick det inofficiella smeknamnet Stalinets, "Stalins anhängare", ett namn som speglade den ideologiska anda som genomsyrade den sovjetiska flottan under 1930-talet. I en tid då Stalins personkult nådde sin höjdpunkt var det inget ovanligt att militär materiel och fartyg namngavs efter den store ledaren eller hans ideologiska arv.

S-klassen utvecklades under tidigt 1930-tal som en medelstor ubåt avsedd för operationer i de inneslutna farvattnen runt Sovjetunionens kuster – Östersjön, Svarta havet, Nordishavet och Stilla havet. Konstruktionen leddes av den framstående sovjetiske ubåtskonstruktören Sergej Turjevitj, som hade studerat tyska och italienska ubåtskonstruktioner och kombinerade det bästa av dessa traditioner med rysk ingenjörskonst.

S-2 hade en längd på 77,8 meter och en bredd på 6,4 meter – betydligt större än de mindre Sjtjuka-klassens ubåtar och kapabel till längre patrullering och djupare dyk. Deplacementet var 840 ton i ytläge och 1 070 ton i undervattensläge. Ubåtens tryckskrov hade sju vattentäta avdelningar, vilket gav god överlevnadsförmåga vid skador – åtminstone i teorin.

Beväpningen var formidabel för en medelstor ubåt. S-2 var utrustad med sex torpedtuber – fyra i fören och två i aktern – av kaliber 533 millimeter, samma standardkaliber som användes av de flesta marinerna under denna era. Totalt kunde ubåten medföra tolv torpeder, inklusive sex reservtorpeder i förliga torpedförrådet. Dessutom bar ubåten en 100 mm däckskanon för ytstrider och en 45 mm luftvärnskanon på tornet.

Framdrivningssystemet bestod av två dieselmotorer med en sammanlagd effekt på 4 000 hästkrafter för ytgång och två elmotorer på totalt 1 100 hästkrafter för undervattensframdrivning. Detta gav en maxfart på 19,5 knop i ytläge och 8,5 knop under vatten. Räckvidden i ytläge var imponerande – upp till 14 000 sjömil vid ekonomisk fart, vilket möjliggjorde långvariga patrulleringar långt från hemmahamnen.

S-klassen betraktades som en av de bästa sovjetiska ubåtstyperna vid krigsutbrottet. Till skillnad från vissa tidigare konstruktioner, som led av strukturella svagheter och mekaniska problem, var S-klassen robust, pålitlig och relativt tyst under vatten. Besättningen på 46 man hade relativt goda förhållanden jämfört med de trångare Sjtjuka-ubåtarna, även om "relativt goda förhållanden" på en ubåt från 1930-talet fortfarande innebar trånga kojer, dålig ventilation och monoton kost.

S-2 tillhörde den 13:e ubåtsdivisionen i den sovjetiska Östersjöflottan, baserad i Kronstadt. Under de första åren av sin tjänst genomförde ubåten övningspatrulleringar och deltog i flottiiljövningar i Finska viken och Östersjön. Besättningen tränades intensivt i torpedskjutning, dyk- och ytmanövrar, navigation och skadebegränsning – alla de färdigheter som krävdes för att överleva och strida under vatten.

Vinterkrigets utbrott

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland i vad som kom att kallas Vinterkriget. Det var ett anfall som chockade omvärlden – en stormakt med 170 miljoner invånare som attackerade en liten nordisk nation med knappt fyra miljoner. Sovjetunionens motiv var strategiska: Stalin ville säkra Leningrads försvar genom att flytta den finska gränsen norrut och etablera militärbaser på finskt territorium.

Den sovjetiska Östersjöflottan fick i uppdrag att stödja arméns offensiv genom att blockera den finska kusten, attackera finska örlogsfartyg och störa finska sjötransporter. Ubåtarna skickades ut för att patrullera de finska farvattnen och hindra varje försök till sjöburen försörjning eller förstärkning.

S-2 fick order att patrullera Ålands hav – det strategiskt viktiga sundet mellan Sverige och Finland. Ålands hav var en nyckelposition: genom dessa vatten passerade all sjöfart mellan Sverige och Finland, och kontrollen över sundet var avgörande för båda sidor. Finland fruktade att Sovjet skulle använda Ålands hav som en angreppsväg mot Åland och den finska västkusten, medan Sovjet ville säkerställa att Sverige inte kunde skicka förstärkningar eller förnödenheter till Finland sjövägen.

Den sista patrullen

I slutet av december 1939, mitt under den bitraste kölden i det som skulle visa sig vara en ovanligt sträng vinter, lade S-2 ut från Kronstadt för sin patrullering i Ålands hav. Ombord befann sig den ordinarie besättningen om 46 man under befäl av kaptenlöjtnant Ivan Aleksandrovitj Sokolov, samt fyra ytterligare personer – chefen för 13:e ubåtsdivisionen, hans adjutant och två kadetter. Totalt 50 personer trängdes i den 77 meter långa ståltuben.

Divisionsschefens närvaro ombord var inte rutinmässig och tyder på att patrullen betraktades som särskilt viktig – kanske förväntade man sig fientlig aktivitet i Ålands hav, eller så ville divisionsschefen personligen övervaka operationen. Kadetternas närvaro antyder att patrullen också hade ett utbildningssyfte – det var vanligt att unga sjöofficerare placerades på ubåtar under verkliga operationer för att få praktisk erfarenhet.

Vinterpatrullering i Ålands hav var en extrem påfrestning. Temperaturen utomhus låg långt under noll, och isen började lägga sig i de grundare delarna av havet. För ubåtens besättning innebar kylan att kondensen frös på insidan av tryckskrovet, att mekaniska delar styvnade och att varje moment ovanför ytan – som batteriladning eller navigationsfix – blev en plåga av isande vind och frostskador.

Ålands hav var också minerat. Finland hade lagt ut minfält för att skydda sina vatten mot sovjetisk intrång, och de finska minorna var välplacerade i de farleder och sund som ubåtarna måste passera. Minfälten var hemliga – deras exakta positioner var okända för den sovjetiska flottan – och en ubåt som navigerade genom dessa vatten riskerade att när som helst stöta på en dödlig överraskning.

Förlisningen

Den 3 januari 1940 – bara fem veckor efter Vinterkrigets utbrott – befann sig S-2 i Ålands hav, i närheten av den lilla klippön Märket som markerar gränsen mellan svenskt och finskt territorialvatten. Det exakta händelseförloppet är inte känt – det finns inga överlevande att berätta – men det som hände kan rekonstrueras utifrån de fakta som senare framkommit.

S-2 navigerade i eller nära ett finskt minfält. Ubåten var sannolikt i ytläge eller på periskopdjup – i de grunda, isbelagda vattnen kring Märket var det svårt att manövrera på djupet utan risk att stöta i botten. Plötsligt detonerade en mina mot ubåtens skrov.

Explosionen var förödande. Sjöminor från denna era innehöll hundratals kilo sprängmedel – tillräckligt för att riva upp ubåtens tryckskrov och släppa in det iskalla havsvattnet. Det finns två möjliga scenarier: antingen detonerade minan direkt mot skrovet och orsakade omedelbar översvämning av en eller flera avdelningar, eller så skadade minexplosionen skrovet tillräckligt för att orsaka en progressiv översvämning som gradvis sänkte ubåten.

Oavsett scenario var utgången densamma. S-2 sjönk till botten av Ålands hav med alla 50 personer ombord. Ingen lyckades ta sig ur ubåten – kanske var skadorna för omfattande för att ge tid till utrymning, kanske var det isande vattnet och vintermörkret som omöjliggjorde överlevnad även om någon hade tagit sig ut. Temperaturen i havet var nära fryspunkten, och i sådant vatten överlever en människa utan skyddsutrustning bara minuter.

Ubåten slog aldrig larm. Radioförbindelsen med Kronstadt bröts utan förvarning, och den sovjetiska marinen registrerade S-2 som "försvunnen" – en eufemism som dolde den hemska sanningen. Sovjetunionen medgav sällan förluster under kriget, och familjerna till de 50 omkomna fick i bästa fall knapphändig information om att deras söner, makar och fäder inte hade återvänt från sitt uppdrag.

Efterspelet

Förlusten av S-2 var en av flera ubåtsförluster som drabbade den sovjetiska Östersjöflottan under Vinterkriget. Kriget, som pågick till mars 1940, var en förödmjukelse för Sovjetunionen – den finska armén, kraftigt undertalig, kämpade med enastående tapperhet och tillfogade de sovjetiska styrkorna enorma förluster. Den sovjetiska flottans insats var särskilt misslyckad – ubåtarna lyckades inte uppnå några betydande resultat, och förlusterna i minfälten var höga.

Vinterkriget slutade med Moskvafreden den 13 mars 1940, där Finland tvingades avträda Karelska näset och andra områden till Sovjetunionen. Men freden var temporär – i juni 1941 anslöt sig Finland till Tysklands anfall mot Sovjetunionen i vad som kallas Fortsättningskriget, och striderna i Östersjön och Finska viken återupptogs med förnyad intensitet.

Under hela denna period låg S-2 obemärkt på havsbotten. Den sovjetiska marinen hade ingen möjlighet att söka efter försvunna ubåtar mitt under pågående krig, och efter kriget hade Sovjetunionen varken resurser eller politisk vilja att kartlägga sina ubåtsförluster. De döda sjömännen var statistik i ett krig som kostade Sovjetunionen uppskattningsvis 27 miljoner liv – den enskilda ubåtens öde försvann i den enorma skalan av förstörelse.

Under det kalla kriget förblev informationen om de sovjetiska ubåtsförlusterna klassificerad. Varken de ryska myndigheterna eller de finska hade intresse av att offentliggöra detaljerna, och vrakets position förblev okänd.

Återupptäckten

Det var inte förrän i det tidiga 2000-talet som jakten på de försvunna ubåtarna i Östersjön tog fart på allvar. En grupp engagerade dykare och vrakforskare från Sverige och Åland – bland dem Björn Rosenlöf, Mårten Zetterström, Richard Johansson, Patrik Palm och Ingvald Eckerman – hade sedan länge fascinerats av Östersjöns dolda krigshistoria. Med moderna sonarinstrument och tillgång till allt fler avhemligade arkiv kunde de systematiskt söka av havsbotten i de områden där ubåtar hade försvunnit.

Gruppen hade redan gjort remarkabla fynd – bland annat vraket av den sovjetiska ubåten S-7 i Ålands hav 1998. Nu riktade de sin uppmärksamhet mot S-2, vars ungefärliga förlisningsområde kunde uppskattas utifrån historiska källor och den finska marinens minfältskartor.

Den 9 juni 2009 tillkännagav gruppen att de hade hittat vraket av S-2 på havsbotten i Ålands hav, öster om Märkets fyr. Ubåten låg på finskt territorialvatten – en detalj som hade betydelse för den juridiska hanteringen av fyndet, eftersom krigsgravar lyder under det lands lagstiftning i vars vatten de befinner sig.

Upptäckten var en sensation i den marinhistoriska världen. S-2 var en av de mest eftersökta krigsförlusterna i Östersjön, och fyndet kastade nytt ljus över Vinterkrigets sjökrig – en aspekt av konflikten som ofta överskuggas av de dramatiska markstriderna på Karelska näset och i Lappland.

Dykningarna på vraket

De dykningar som genomfördes på S-2 avslöjade en ubåt i anmärkningsvärt gott skick. Trots nästan 70 år på havsbotten hade Östersjöns unika vattenkemi – det brackiga vattnet med låg salthalt och begränsad syrehalt – bidragit till att bevara stålskrovet i förvånansvärt bra kondition.

Minsprängningens skador var tydligt synliga på skrovet – en stor deformation och öppning i tryckskrovet som vittnar om den kraft som sände 50 människor i döden. Runt det skadade området fanns upprivna plåtar och deformerade spant som berättade om explosionens våldsamma karaktär.

Tornet (kommandotornet) reste sig fortfarande intakt från skrovet med periskop, antenner och navigationsutrustning på plats. Däckskanonen och luftvärnskanonen var kvar i sina monteringar. Torpedluckorna i för och akter var stängda, vilket tyder på att ubåten inte befann sig i stridsberedskap vid tillfället för minexplosionen.

Dykarna rapporterade en nästan kuslig känsla vid vraket – som om tiden hade stannat i januari 1940 och ubåten bara väntade på att dess besättning skulle återvända. Den välbevarade strukturen, de intakta instrumenten och den tysta, mörka miljön skapade en atmosfär av stilla sorg som djupt påverkade alla som besökte platsen.

Ryska minnesceremonier

Upptäckten av S-2 fick stor uppmärksamhet i Ryssland. För de omkomna besättningsmedlemmarnas efterkommande – barn, barnbarn och barnbarnsbarn som hade vuxit upp utan att veta var deras anhöriga vilade – innebar fyndet äntligen svar och avslut. Den ryska veteranorganisationen och försvarsdepartementet engagerade sig aktivt i att hedra de fallna.

Den 21 februari 2011 beslutade Rysslands försvarsminister Anatolij Serdjukov att tilldela försvarsdepartementets medalj till tio personer som hade bidragit till forskning och minnesceremonierna kring S-2. Bland de utmärkta fanns de skandinaviska dykare som hade upptäckt vraket – en gest som överraskade många, given de traditionellt frostiga relationerna mellan Ryssland och de nordiska länderna.

Minnesceremonier hölls vid vrakets position, och kransar och blommor sänktes ner till ubåten som en hyllning till de 50 männen som förlorade sina liv. För de ryska anhöriga var det en djupt emotionell upplevelse – att efter 70 år av ovisshet äntligen kunna sörja vid den plats där deras familjemedlemmar vilade.

Vraket idag

S-2 vilar idag på havsbotten i Ålands hav, öster om Märkets fyr. Vraket betraktas som en krigsgrav och dess exakta position hålls hemlig för att skydda platsen från oavsiktlig eller avsiktlig störning. Dykningar vid vraket kräver tillstånd och genomförs bara vid särskilda tillfällen.

Ubåten är ett av de bäst bevarade ubåtsvrak i Östersjön och utgör en ovärderlig källa för marinhistorisk forskning. Skrovets kondition, vapenutrustningen och den synliga minskadan ger forskare unik information om 1930-talets ubåtskonstruktion och om de krafter som verkar vid en minexplosion under vatten.

Ålands hav, som sköljer över S-2:s sista viloplats, är idag en av de mest trafikerade sjölederna i Östersjön. Passagerarfärjor mellan Stockholm och Helsingfors, lastfartyg och fritidsbåtar passerar dagligen över de vatten som en gång var en krigsskådeplats. De flesta av dessa resande har ingen aning om att under dem, i det kalla mörkret, vilar en sovjetisk ubåt med 50 unga män som aldrig fick komma hem.

Kulturellt arv och historisk betydelse

S-2 representerar flera lager av historia. På den mest grundläggande nivån är det ett krigsvrak – ett fartyg förlorat i strid med förlust av alla ombord. Men S-2 är också ett monument över Vinterkriget – en konflikt som definierade Finlands identitet och som fick avgörande konsekvenser för hela Nordens framtid.

Ubåten vittnar om den sovjetiska flottans ambitioner och begränsningar under mellankrigstiden. S-klassen var en kompetent ubåtskonstruktion, men den sovjetiska marinens taktik, ledning och underrättelseverksamhet lämnade mycket att önska. Att skicka ut en ubåt i ett tätminerat område utan tillräcklig kunskap om minfältens placering var ett misstag som kostade 50 liv – ett misstag som upprepades gång på gång under kriget.

S-2 påminner också om den mänskliga kostnaden av geopolitiska beslut. De 50 männen ombord – unga sovjetiska sjömän, de flesta i tjugoårsåldern – hade ingen del i Stalins beslut att anfalla Finland. De var redskap i en stormaktspolitik som de inte kontrollerade, och de betalade det högsta priset för andras ambitioner.

Minfältens dödliga logik

Förlusten av S-2 är oskiljbar från historien om de finska minfälten i Östersjön och Ålands hav. Minkriget – den systematiska utläggningen av sprängmedel under vattenytan – var en av det tidiga 1900-talets mest fruktade former av sjökrigföring. Minor var billiga att tillverka, enkla att lägga ut och extremt svåra att upptäcka och oskadliggöra. Ett enda minfält kunde stänga av en hel farled, och en enda mina kunde sänka ett stort krigsfartyg.

Finland investerade kraftigt i minkrigföring under mellankrigstiden. Med en lång, sårbar kust och en övermäktig granne i öster var minor ett kostnadseffektivt sätt att försvara finska vatten. De finska minorna var av god kvalitet – tillverkade efter tyska och svenska förebilder – och de placerades med omsorg i de farleder och sund som en angripande flotta måste passera.

I Ålands hav var minfälten strategiskt placerade för att hindra sovjetiska fartyg från att operera fritt. De grunda passagerna mellan öar och skär var naturliga flaskhalsar som kunde mineras effektivt, och den finska marinen hade detaljerad kunskap om de lokala djupförhållandena och strömmarna som behövdes för att placera minorna optimalt.

S-2 hade sannolikt ingen detaljerad kunskap om de finska minfältens placering. Sovjetisk underrättelseverksamhet om de finska marinförsvaren var bristfällig, och ubåtschefen kaptenlöjtnant Sokolov navigerade i praktiken blint genom potentiellt minerade vatten. Det var ett risktagande som den sovjetiska marinledningen accepterade – ubåtarnas uppdrag ansågs tillräckligt viktiga för att motivera risken.

Den mina som sänkte S-2 var förmodligen en förankrad kontaktmina – en typ som flöt på ett förutbestämt djup under ytan, fasthållen av en kätting och ett bottenankare. När ubåtens skrov berörde minans horns kontaktytor utlöstes detonationsmekanismen, och hundratals kilo sprängmedel exploderade i direkt kontakt med tryckskrovet. Mot en sådan kraft hade ubåtens stålplåtar ingen chans.

Minkriget i Östersjön fortsatte under hela andra världskriget och efterlämnade tusentals oexploderade minor på havsbotten. Minröjning pågick i årtionden efter krigsslutet, och ännu idag påträffas enstaka minor i Östersjön – farliga reliker från en tid då havet förvandlades till ett dödligt fält av osynliga fällor.

Vinterkrigets sjökrig – en översikt

Vinterkriget, som pågick från november 1939 till mars 1940, är främst känt för markstriderna – de legendariska finska soldaterna i vita kamouflagedräkter som stoppade de massiva sovjetiska kolonnerna i de karelska skogarna. Men kriget hade också en viktig marin dimension som ofta glöms bort.

Den sovjetiska Östersjöflottan, baserad i Kronstadt och Leningrad, hade i uppdrag att stödja arméns offensiv genom att blockera den finska kusten, attackera finska sjötransporter och etablera kontroll över de strategiskt viktiga vattnen i Finska viken och Ålands hav. Flottans resurser var överlägsenhet gentemot den lilla finska marinen – slagskepp, kryssare, jagare och ubåtar i ett antal som dvärgade den finska flottan.

Men den sovjetiska flottans insats under Vinterkriget blev ett fiasko. De stora ytfartygen vågade sällan ut sig i de minerade och isträngda finska farvattnen, och ubåtarna opererade under extrema förhållanden – vinteris, minfält och aggressivt finskt försvar. Flera ubåtar gick förlorade, däribland S-2, utan att ha uppnått några betydande resultat.

Den finska marinen, trots sin begränsade storlek, visade sig vara en formidabel motståndare. Med lokalkännedom, effektiva minor och en aggressiv försvarsfilosofi lyckades finländarna neutralisera den sovjetiska flottans övermakt och skydda sin kust. Det var en imponerande bedrift som ofta förbises i den bredare berättelsen om Vinterkriget.

Märkets fyr, nära vars vatten S-2 sjönk, är i sig en fascinerande plats. Den lilla klippön Märket, delad mellan Sverige och Finland med en av världens mest komplicerade gränsdragningar, har sedan länge tjänat som landmärke för sjöfarare i Ålands hav. Att en sovjetisk ubåt skulle komma att ligga just här – i gränsmarkens vatten, halvvägs mellan två neutrala nationer – ger historien en särskild symbolisk laddning.

S-2 är en tyst påminnelse om att Östersjön, som idag framstår som ett fredligt innanhav omgivet av EU-länder och Natoländer, har en mörk krigshistoria som bokstavligen ligger begravd under ytan. Varje ubåtsvrak på havsbotten är en kapsel av förflutet – bevarat av det kalla, syrefattiga vattnet i ett tillstånd som gör det möjligt för framtida generationer att förstå och minnas det som hände under de mörkaste åren av 1900-talet.

Sammanfattning

Från sin sjösättning som en stolt ubåt i Stalins flotta, genom sin korta men dramatiska tjänstgöring i Östersjöflottan, till sin plötsliga och våldsamma död på en finsk mina en januarinatt 1940 – S-2:s historia komprimerar hela det tragiska dramat av Vinterkrigets sjökrig i ett enda fartygsöde. De 50 männen som gick i döden bär vittne om den ofattbara slöseriet med mänskligt liv som präglade Stalins krig, och deras sista viloplats i Ålands mörker manar till eftertanke om krigets meningslöshet och sjöfartens eviga risker.