Sjtj-305

Sjtj-305 – Den rammade ubåten i Ålands hav

Fartygets tjänstehistoria

Sjtj-305, eller Щ-305 i det ryska cyrilliska alfabetet, var en ubåt av Sjtjuka-klassen – en av de mest talrika ubåtsklasserna i den sovjetiska flottan under andra världskriget. Klassnamnet Sjtjuka betyder "gädda" på ryska, och dessa ubåtar var avsedda att vara lika snabba och dödliga som sin namne – lurande under ytan, beredda att slå till mot fienden utan förvarning.

Sjtjuka-klassen utvecklades under tidigt 1930-tal som en medelstor kustubåt avsedd för operationer i de relativt grunda och trånga vattnen i Östersjön, Svarta havet och Nordishavet. Konstruktionen var typiskt sovjetisk – robust men inte alltid sofistikerad, med tonvikt på enkel produktion och stort antal snarare än individuell kvalitet. Totalt byggdes 86 ubåtar av Sjtjuka-klassen i flera serier, vilket gjorde den till en av historiens mest producerade ubåtstyper.

Sjtj-305 tillhörde den sovjetiska Östersjöflottan, baserad i Kronstadt och Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg). Ubåten var ungefär 58 meter lång och 6,2 meter bred, med ett deplacement på cirka 580 ton i ytläge och 700 ton i undervattensläge. Beväpningen bestod av fyra torpedtuber i fören och två i aktern, plus en däckskanon för ytstrider. Besättningen utgjordes normalt av 38 man – officerare, underofficerare och meniga – som levde och arbetade i de trånga, fuktiga utrymmena inuti tryckskrovet.

Livet ombord på en sovjetisk ubåt under andra världskriget var extremt påfrestande. Utrymmena var minimala – ubåtar av Sjtjuka-klassen var konstruerade för effektivitet, inte komfort, och besättningen delade kojer i ett system som kallades "het brits" där manskapet sov i skift och delade samma sovplatser. Luften var tung av dieselavgaser, svett och fukt, och vid längre dyk försämrades syrehalten dramatiskt. Maten var enformig – konserverad fisk, bröd, te och vodka var standardkosten.

Trots dessa förhållanden var de sovjetiska ubåtsmännen generellt motiverade och disciplinerade. Den ideologiska indoktrineringen var intensiv, och politruken – den politiske kommissarien – ombord på varje ubåt såg till att besättningens moral och lojalitet mot Sovjetunionen upprätthölls. Desertering eller feghet bestraffades hårt, och ubåtsmännen visste att de riskerade värre öden än döden i strid om de svek sitt uppdrag.

Under krigets första år, 1941–1942, hade de sovjetiska Östersjöubåtarna en fruktansvärd uppgift. De skulle ta sig ut genom Finska viken – som vid det laget var omvandlad till en dödsfälla av tyska och finska minfält, ubåtsnät och patrullerande fartyg – för att nå ut i öppna Östersjön och attackera fiendlig sjöfart. Det var en uppgift som krävde mod gränsande till dödförakt, och förlusterna var enorma. Av de ubåtar som försökte forcera spärren i Finska viken 1942 kom många aldrig tillbaka.

Sjtj-305 var en av de ubåtar som lyckades ta sig igenom minfälten och ut i Östersjön hösten 1942. Det var en bedrift i sig – navigationen genom de täta minfälten krävde både skicklighet och tur, och varje minut under passage var fylld av dödlig fara. En enda mina som detonerade mot skrovet innebar säker död för alla ombord.

Operationer i Östersjön

Väl ute i öppna Östersjön hade Sjtj-305 i uppdrag att attackera fientlig sjöfart – framför allt den tyska och finska handels- och transportfarten som försörjde den tyska östfronten. Ubåten opererade i Ålands hav, det relativt smala sundet mellan Sverige och Finland som utgjorde en viktig sjöfartsled för trafiken i norra Östersjön.

Ålands hav var en strategiskt viktig plats. Genom dess vatten passerade transporter med förnödenheter, trupper och krigsmateriel, och de sovjetiska ubåtarna hade order att störa denna trafik med alla tillgängliga medel. Samtidigt patrullerade finska och tyska örlogsfartyg vattnen och jagade aktivt de sovjetiska ubåtarna.

Den finska marinen hade under kriget utvecklat en särskild kompetens inom ubåtsjakt. Med sin lokala kännedom om de nordiska farvattnens speciella förhållanden – de grunda vattnen, de starka strömmarna, de skiftande salthalterna som påverkade ubåtarnas undervattensnavigering – var de finska sjöstridskrafterna en formidabel fiende för de sovjetiska ubåtarna.

Den ödesdigra natten

Natten den 5 november 1942 befann sig Sjtj-305 i Ålands hav, troligen i ytläge för att ladda sina batterier. Ubåtar av denna era var beroende av dieselmotorer för framdrivning i ytläge och batteridrivna elmotorer under vatten. Batterierna hade begränsad kapacitet och måste regelbundet laddas genom att köra dieselmotorerna i ytläge – en process som tog flera timmar och under vilken ubåten var som mest sårbar.

I samma vatten patrullerade den finska ubåten Vetehinen under befäl av kaptenlöjtnant Antti Leino. Vetehinen var en ubåt av Vetehinen-klassen – Finlands första moderna ubåtar, konstruerade i början av 1930-talet med hjälp av tyska ingenjörer. Vetehinen, vars namn kommer från den finska mytologins vattenande, var en kompetent stridsubåt med en erfaren besättning.

Den finska patrullens strategi var baserad på kunskap om de sovjetiska ubåtarnas beteende. Man visste att de sovjetiska ubåtarna vanligtvis höll sig nere under dagen men steg till ytan under natten för att ladda batterier. Genom att patrullera under natten i de områden där batteriladding var mest trolig hoppades de finska ubåtarna kunna överraska sina motståndare.

Denna natt bar strategin frukt. Vetehinen fick kontakt med ett objekt på ytan som identifierades som en fientlig ubåt – Sjtj-305. Vad som följde var ett av de mest ovanliga ubåtsstriderna under hela andra världskriget.

Kaptenlöjtnant Leino beordrade attack. Vetehinen avfyrade en torped, men den missade – troligen avfyrad på för kort avstånd. Ubåten öppnade eld med sin däckskanon, och skotten träffade den sovjetiska ubåten och orsakade skador. Sjtj-305 inledde en nöddykning i ett desperat försök att undkomma under ytan.

Men Leino var fast besluten att inte låta sitt byte komma undan. I ett djärvt – somliga skulle säga vansinnigt – beslut beordrade han Vetehinen att ramma den dykande ubåten. Det var en handling som lika gärna kunde ha sänkt båda fartygen, men Leino bedömde att risken var värd att ta.

Ramningen

Scenen som utspelade sig i Ålands havs mörka vatten den novembernatten 1942 var lika dramatisk som vilken filmscen som helst – men med den avgörande skillnaden att allt var verkligt och att dödliga konsekvenser väntade. Vetehinens besättning kunde i nattens dunkel se den sovjetiska ubåtens silhuett mot det svaga skenet från stjärnorna och det fosforescerande skummet vid vattenlinjen. De visste att deras motståndare höll på att dyka – och att varje sekund som gick minskade chansen att stoppa den.

Vetehinen accelererade mot den dykande Sjtj-305 och träffade den sovjetiska ubåten med sin stäv. Krocken var våldsam. De förstärkta "tänderna" på Vetehinens bog slet upp den sovjetiska ubåtens tryckskrov som en konservöppnare. Vatten strömmade in i Sjtj-305 genom de uppslitna plåtarna, och ubåten sjönk snabbt mot botten.

Alla 38 besättningsmedlemmar ombord på Sjtj-305 omkom. Det finns inga överlevande vittnesmål från den sovjetiska sidan, och det exakta händelseförloppet inuti ubåten under de sista minuterna förblir okänt. Men vi kan föreställa oss kaoset – alarmsirener som tjuter, vatten som forsar in genom de sönderskurna plåtarna, besättningsmedlemmar som desperat försöker stänga vattentäta skott och pumpa ut vatten, och den gradvisa insikten att allt är förlorat.

Ubåten sjönk till botten av Ålands hav på ett djup av cirka 130 meter. Det kalla, mörka vattnet slöt sig om stålskrovet och begravde 38 unga män – de flesta i tjugoårsåldern – i en våt grav som skulle förbli orörd i över sex decennier.

Vetehinen klarade sig. Ramningen hade orsakat skador på fören – stäven var deformerad och några plåtar hade bucklade – men fartygets integritet var bevarad. Kaptenlöjtnant Leino kunde navigera sin skadade ubåt tillbaka till finsk hamn, och Vetehinen reparerades och fortsatte tjänsten under resten av kriget. Leino fick erkännande för sin djärva insats, och ramningen av Sjtj-305 gick till historien som en av de mest dramatiska ubåtsstriderna i Östersjöns historia.

Efterspelet

Sänkningen av Sjtj-305 var en del av det bredare ubåtskriget i Östersjön 1942 – ett krig som var förödande för den sovjetiska Östersjöflottan. Under denna sommar och höst förlorade Sovjet ett stort antal ubåtar i de täta minfälten i Finska viken och i striderna i Östersjön. De finska och tyska antiubåtsåtgärderna – minfält, ubåtsnät, patrullering och jakt – visade sig vara alltmer effektiva.

För de sovjetiska ubåtsmännens familjer innebar förlusten av Sjtj-305 åratal av ovisshet. Ubåten rapporterade inte tillbaka efter sin sista operation, och den sovjetiska marinen registrerade den som "försvunnen" – en eufemism som användes för de otaliga ubåtar vars öde var okänt. Under det sovjetiska systemets hemlighetsmakeri fick familjerna sällan fullständig information om sina närståendes öden, och många levde i årtionden utan att veta exakt vad som hade hänt.

Den finska ubåten Vetehinen fortsatte sin tjänst men hade ett tragiskt slut. I enlighet med fredsvillkoren efter det finska fortsättningskriget (1944) tvingades Finland överlämna delar av sin flotta till Sovjetunionen, och Vetehinen hamnade i sovjetisk tjänst – en bitter ironi för det fartyg som hade sänkt en sovjetisk ubåt bara två år tidigare.

De 38 omkomna besättningsmedlemmarna på Sjtj-305 var typiska representanter för den sovjetiska ubåtsflottans manskap. De flesta var unga män – värnpliktiga eller nyutbildade officerare – som hade rekryterats från hela Sovjetunionens vidsträckta territorium. Från Moskvas förstäder och Leningrads fabrikskvarter, från Ukrainas stäpper och Sibiriens taiga kom dessa unga män till Kronstadt för att lära sig det krävande ubåtsyrket. Många av dem hade aldrig sett havet innan de anmälde sig till flottan, och den brutala övergången från det civila livet till ubåtens trånga, mekaniska värld var en chock för de flesta.

Utbildningen vid den sovjetiska flottans ubåtsskola var intensiv och ideologiskt laddad. Förutom de tekniska färdigheterna – torpedskjutning, navigation, maskinhantering, skadebegränsning – fick kadetterna en grundlig dos av politisk indoktrinering. Patriotism, lojalitet mot Sovjetunionen och beredskap att offra sitt liv för fosterlandet var centrala teman. Den politiske kommissarien ombord på varje ubåt övervakade besättningens moral och rapporterade om eventuella avvikelser från den ideologiska linjen.

För de familjer som väntade hemma var ovissheten det värsta. Under det sovjetiska systemet fanns ingen tradition av öppen kommunikation med de anhöriga, och dödsbud levererades ofta sent och utan förklaring. Många familjer fick aldrig en fullständig redogörelse för vad som hade hänt deras söner och makar – bara ett torrt meddelande om att personen "inte återvänt från sitt uppdrag". Sorgen förvärrades av denna ovisshet, och för många familjemedlemmar blev frågan "vad hände egentligen?" en plåga som följde dem genom hela livet.

Återupptäckten

I över sex decennier låg Sjtj-305 på botten av Ålands hav, okänd och obesökt. Ubåtens exakta position var inte känd – den hade gått förlorad i en nattlig strid utan GPS-koordinater eller exakta positionsangivelser, och under det kalla kriget var informationen om krigstidens ubåtsstrider klassificerad av både finska och sovjetiska myndigheter.

Det var först i modern tid, med tillgång till avancerad sonarutrustning och digital kartläggning, som jakten på de försvunna ubåtarna i Östersjön kunde inledas på allvar. En grupp skandinaviska dykare och vrakletare – däribland Björn Rosenlöf och Mårten Zetterström – hade specialiserat sig på att söka efter just dessa försvunna ubåtar. Samma grupp hade tidigare identifierat vraket av den sovjetiska ubåten S-7 i Ålands hav 1998.

Under hösten 2006 lokaliserade Rosenlöf och Zetterström ett föremål på havsbotten i Ålands hav utanför Grisslehamn som matchade profilen av en Sjtjuka-klass ubåt. Med hjälp av sonar och ROV (fjärrstyrd undervattensrobot) kunde de bekräfta att det rörde sig om Sjtj-305. Ubåten låg på cirka 130 meters djup – långt under gränsen för konventionell sportdykning.

Oberoende av Rosenlöfs och Zetterströms upptäckt lokaliserade företaget Deep Sea Productions – med bland andra Björn Hagberg och Carl Douglas – samma vrak den 1 juni 2007. Utan vetskap om den tidigare upptäckten genomförde Deep Sea Productions omfattande filmning av vraket under juni och juli 2007, och det var genom deras offentliggörande som fyndet blev känt för allmänheten.

Nyheten om upptäckten väckte stor uppmärksamhet i Ryssland, Finland och Sverige. För de ryska veteranorganisationerna och de omkomna besättningsmedlemmarnas efterkommande innebar fyndet äntligen svar på frågor som hade plågat dem i över sex decennier. Nu visste de var deras fäder, farfäder och farfars farfäder vilade.

Vraket idag

Sjtj-305 vilar på cirka 130 meters djup i Ålands hav, utanför Grisslehamn på den svenska sidan. Djupet gör vraket otillgängligt för konventionella dykare, och det kan bara nås med specialiserad teknisk utrustning, ROV:ar eller miniubåtar.

Filmningen som genomfördes av Deep Sea Productions 2007 gav världen de första bilderna av vraket. Ubåten ligger på havsbotten i relativt gott skick med hänsyn till omständigheterna. Skrovet är intakt på de flesta ställen, men de skador som orsakades av Vetehinens ramning är tydligt synliga – en stor öppning i tryckskrovet där den finska ubåtens stäv slet upp stålet.

Tornet (kommandotornet) reser sig fortfarande från skrovet och ger ubåten dess karaktäristiska silhuett. Periskoprör och andra antenner är fortfarande på plats, och däckskanonen – med vilken ubåten troligen aldrig hann besvara den finska elden – sitter kvar i sin montering.

Det kalla, djupa vattnet i Ålands hav har bidragit till god bevaringsgrad. I Östersjöns speciella miljö – brackvatten med låg salthalt och syrehalt – bryts organiskt material ner långsamt, och metallkonstruktioner korroderar i en bråkdel av takten jämfört med i Nordsjön eller Atlanten. Detta innebär att Sjtj-305 förmodligen kommer att bevaras i relativt gott skick i hundratals år framöver.

Vraket betraktas som en krigsgrav och den exakta positionen har hållits hemlig av myndigheterna för att förhindra störningar. 38 ryska sjömän vilar i ubåtens inre, och platsen behandlas med den respekt och värdighet som detta kräver.

Kulturellt arv och historisk betydelse

Sjtj-305 representerar flera viktiga aspekter av andra världskrigets historia i Östersjön. Ubåten vittnar om det desperata ubåtskriget som utkämpades i dessa vatten – ett krig som var mindre känt än Atlantens ubåtskrig men som var minst lika förödande för de inblandade.

Den ovanliga ramningen – en ubåt som avsiktligt rammar och sänker en annan ubåt – gör Sjtj-305:s öde unikt i sjökrigshistorien. Ramningar förekom under båda världskrigen, men vanligtvis var det ytfartyg som rammade ubåtar. Att en ubåt rammade en annan var extremt ovanligt och vittnar om den finska kaptenlöjtnant Leinos utomordentliga djärvhet – eller desperation.

Vraket påminner också om de sovjetiska ubåtsmännens öden – unga män som skickades ut på uppdrag med minimal chans att överleva. Den sovjetiska Östersjöflottan förlorade ett enormt antal ubåtar under kriget, och varje vrak på havsbotten representerar en hel besättning av unga liv som slocknade i mörker och kyla.

För Finland representerar sänkningen av Sjtj-305 ett kapitel i landets kamp för överlevnad under andra världskriget. Den finska marinen, trots sin begränsade storlek, kämpade med enastående effektivitet och mod mot den sovjetiska flottans övermakt. Vetehinens ramning av Sjtj-305 är en av de mest dramatiska episoderna i denna kamp.

Sjtjuka-klassen i sin helhet berättar också en historia om sovjetisk industriell kapacitet och militär strategi. Att bygga 86 ubåtar av en och samma klass var en enorm industriell bedrift, och beslutet att satsa på kvantitet framför kvalitet speglade den sovjetiska militärdoktrinen – att övervälda fienden med numerär överlägsenhet snarare än teknisk sofistikering. Det var en strategi som fungerade bättre på land, med stridsvagnar och infanteri, än under vatten, där ubåtarnas överlevnad berodde mer på besättningens skicklighet och fartygets tekniska prestanda än på antalet fartyg.

Sjtj-305:s öde belyser också Ålands havs roll som strategisk knutpunkt i Östersjön. Detta relativt smala sund mellan Sverige och Finland har genom historien varit en plats av militär och politisk betydelse. Under vikingatiden passerade handelsrutter genom dessa vatten, under medeltiden kontrollerade den som behärskade Ålands hav handeln i norra Östersjön, och under 1900-talets krig blev sundet en arena för ubåtskrigföring och minläggning. Ålands demilitariserade status, fastställd i internationella avtal sedan 1856, innebar att ögruppen i sig var neutral – men vattnen runtomkring var allt annat än fredliga.

Ramningen av Sjtj-305 har också studerats ur ett taktiskt perspektiv av marinstrateger och historiker. Det var ett anmärkningsvärt modigt beslut av kaptenlöjtnant Leino att ramma en annan ubåt – risken att den egna ubåten skulle sjunka var betydande. Ramning som stridstaktik hade en lång historia till sjöss, från antikens galärstrider till första världskrigets ytstrider, men att använda den i en ubåt-mot-ubåt-strid var extremt ovanligt. Leino bedömde uppenbarligen att risken var värd att ta – att låta en fientlig ubåt undkomma innebar att den kunde fortsätta att sänka finska och allierade fartyg, och det var ett pris Leino inte var villig att betala.

Den finska ubåtsvapnets historia under andra världskriget är i sig fascinerande. Finland, med sin begränsade industriella kapacitet och sin relativt lilla marin, lyckades ändå upprätthålla en effektiv ubåtsstyrka som utgjorde ett allvarligt hot mot den sovjetiska sjöfarten. De finska ubåtarna – Vetehinen, Vesihiisi, Iku-Turso och andra, alla uppkallade efter figurer från den finska mytologin – patrullerade de nordliga vattnen med skicklighet och beslutsamhet. Vetehinens ramning av Sjtj-305 var höjdpunkten i denna kampanj.

Tekniskt sett var Sjtjuka-klassen en rimligt kapabel ubåt för sin tid, men den led av flera svagheter som bidrog till de höga förlusterna. Dykhastigheten var relativt långsam, vilket innebar att ubåten var sårbar under övergången från ytläge till dykläge – precis den situation som Sjtj-305 befann sig i när den rammades. Undervattenshastigheten var också begränsad, och ubåtens förmåga att undkomma en målmedveten förföljare var tveksam. De sovjetiska besättningarna, trots sin utbildning, saknade ofta den stridserfarenhet som de finska och tyska motståndarna hade förvärvat under krigets gång.

Ålands hav, där Sjtj-305 vilar, är idag en fredlig sjöled mellan Sverige och Finland. Färjor och lastfartyg passerar dagligen över de vatten där ubåtar en gång jagade och jagades, och få passagerare reflekterar över den dramatiska historia som döljer sig under den till synes stilla ytan. Men 130 meter under färjelederna ligger Sjtj-305 som en tyst påminnelse om att dessa vatten en gång var en krigsskådeplats – och att 38 unga ryssar fortfarande håller vakt i sitt undervattenstorn, för evigt frusna i november 1942.